Kommunikation? Varför blir det så fel?

I många projekt både inom IT, skola, hemma och inom andra yrken uppstår ständigt upprepande problem, när man analyserar vad problemet egentligen härstamma från så kommer svaret ”Kommunikationen” det var ”kommunikationen som brast”. Hur mycket vi än försöker hur mycket vi än anstränger oss så uppstår samma problem. Vi pratar, vi kommunicerar, det är vår största styrka som människor. Vi kan förmedla nya idéer, våra känslor, vår irritation m.m. och det via kommunikation. Det intressanta som många kanske glömmer av eller kanske t o m. inte känner till är att 10%  av kommunikationen mellan människor är det verbala eller textbaserade (chatt), resten ligger i kroppsspråk, blickar och tankar. Det är inte underligt att vi oftast får problem när vi lägger 100% fokus på de 10% som kommer ut ur munnen och inte ser alla de andra 90% som ingår i en konversation mellan människor.

Forskare bekräftade idéerna kring kroppsspråket. Det vi uppfattar av varandra står 7 procent för det rent verbala (ord), 38 procent är tonfall, betoningar och andra ljud och hela 55 procent är det icke-verbala. Det innebär att om man räknar tonfall och betoningar som en del av kroppsspråket så är det mindre än 10 procent av innehållet av det vi säger som kommer fram.

Vad ligger egentligen bristen? Jo det är rätt enkelt, det ligger i att vi faktiskt inte lyssnar på den vi pratar med, då menar jag ”Verkligen” lyssnar. I skolan så lär vi oss skriva, höra, se och svara. Dvs allt vi kommunicerar utåt under vår uppväxt och skoltid handlar om att ”Berätta för andra vad som är rätt” vi lär oss inte att lyssna. Vi har ingen undervisning som heter ”Lär dig lyssna” vi har ”Lär dig skriva, Lär dig tala” lyssna för vi automatiskt, eller?.  Vad som händer är att vi automatiskt alltid svarar på något problem med svar. Det är så vi lärt oss att kommunicera. Läraren, mamma, pappa och projektledaren säger vad som är rätt. Frågar läraren er något så skall ni även där komma med svar. Vi lär oss även att reflektera. Men vad är egentligen en reflektion? En reflektion är att utifrån sig spegla ut det man själv tror på, d.v.s. .du ger ett svar eller en fördom utifrån dig själv för det är så vi lärt oss att det är. Vi är vandrande Autobiografier som hela tiden pratar utifrån oss själva.

Hur många gånger har du inte sagt till din vän/kollega/käraste; Du förstår ju inte vad jag vill säga. Eller att de sagt samma sak till dig? Svaret är egentligen rätt enkelt varken du eller den person du pratar med har faktiskt lyssnat på vad du eller den har att säga. Just det, du lyssnar på 10% av kommunikationen och utgår från dig själv i ditt svar. Du reflekterar från dina egna erfarenheter istället för att faktiskt göra det du borde göra; se genom den andras glasögon, eller gå i den andras sko som man brukar säga. De där resterande 90% i kommunikationen som man inte vill eller direkt lärt sig att se är de som egentligen är kommunikationen. Det är där man ser känslorna, det är dem man kan läsa av och analysera för att gå ett steg längre i förståelse för vad personen faktiskt vill säga.
När det inte går som via chatt är det viktigt att inte döma och tro hur personen där på andra sidan har för mode. Ett skämt kan låta argt utan att personen är arg. Tänk på det.

När du får kommentaren: Du förstår inte vad jag vill säga. Så betyder det egentligen: Du lyssnar inte på mig du lyssnar bara utifrån dig själv, du använder din egen autobiografi. Du svarar utifrån ditt synsätt istället för att ta det viktiga steget att försöka se den andres verkliga synsätt för att lättare förstå.

När man känner att ingen lyssnar brukar diskussioner dö ut, det skapas irritation och eller agg. Men det är inte så konstigt heller, vi kan inte skylla på varandra här för felet ligger i att vi verkligen generellt sett inte fick lära oss tekniken ”Att lyssna” genom vår uppväxt och heller aldrig riktigt fått chansen att lära oss det efteråt heller., mer än vetskapen att det är viktigt. Men hur gör man?

Jag brukar säga det att en bra psykolog, alltså en riktigt bra psykolog är den som lyssnar och inte den som ger svar. En bra psykolog är den som försöker förstå dig och där du själv får komma fram till svaret och inte få svaret av psykologen. Samma gäller i argumentationer mellan människor allmänt.

Hur går det till då? Jo det är ganska logiskt och inget konstigt alls det svåra är att faktiskt implementera beteendet. Det läskiga är också att du kan bara ha en bra konversation ni öppnar upp er för varandra. (Ps. Alla vill öppna upp sig egentligen men är bara sjukt fega för att göra det. Men det är då vi får andra elaka konsekvenser så som bristande förståelse och massa skitsknack och fördomar. )

1…Medan du pratar med en person lyssna inte bara på orden titta även på kroppsspråket och lyssna på tonfallet.  Om du chattar, var tydlig med fråga om personens känsla om du inte förstår den. Dvs: Vet inte om jag skall tolka dig som arg nu? Är du?

2… Analysera det du såg och hörde. (Utgå inte från dig själv, hur du skulle göra, utan se det objektivt. Försök känn med personen. )
Ett knep här är att faktiskt härma personens rörelser när man pratar. Det sätter in dig i samma känsloläge. Läskigt?,  jag vet!, men det fungerar. PS. Du kan även göra så för att attrahera en person.. men det hör inte hit just nu. Ds.

3… Försökt hitta känslan personen kanske känner och använd det som bekräftelse ihop med att du faktiskt förstod vad personen pratade om. Ex.

”Jag hatar mitt jobb just nu, det finns ju ingen mening med det. ”

Svara inte: Men det är väl inte så farligt eller Det blir bättre sen, jag lovar har vart där själv.
Man vill INTE höra det man faktiskt redan vet, vi är inte dumma i huvudet även om vi lätt vill ha det som ursäkt, det är de som anser andra är dumma i huvudet som själva bara misslyckats med få dem att förstå.

Fråga dig själv varför hatar denna person sitt jobb? Varför är det ingen mening med det?
Vet du vad personen jobbar med så blir det lättare att ge respons. Känner du inte till det så fråga. Få fram så mycket du kan för att förstå så mycket du kan hur detta hat känns och vad som gör att det inte är någon mening.

”Jag tror jag förstår hur du känner, men varför känner du ingen mening med jobbet?”
(Med dessa ord, visar du förståelse och intresse att faktiskt lyssna mer, personen kommer då öppna upp sig mer, för du har skapat ett förtroende. )

”För vad jag än gör så blir chefen inte nöjd”
(Personen förklarar med något personligt, den verkliga orsaken. Han/hon öppnar upp sig för sig. Nu har du din chans att även öppna upp dig själv mer, för att visa att du känner som personen. )

”Ja det är inte kul, jag skulle själv bli jätte ledsen om min chef var sådan.”
(Du skapar nu ett förtroende till den person du pratar med. Du har visat att du förstår personen och att du skulle känna samma sak om du var i samma skor.)

Det intressanta är att oftast slutar dessa diskussioner med att personen faktiskt ”Ber om råd” eller själv kommer på vad som måste göras.

Vi är så inprogrammerande i vårt lärande att vi alltid ”skall ge råd” med en gång innan personen faktiskt ens bett om det. För vi lyssnar inte, utan tror bara att det är så vi kommunicerar.  Vi utgår från oss själva, våra egna känslor, våra egna erfarenheter och upplevelser, när vi egentligen inte har en aning om hur den andra personen verkligen känner och vad den verkliga orsaken till problemet härstammar från. Det ligger oftast djupt rotat, och det kommer inte fram i första meningen, en person vill känna förtroende, medlidande innan den öppnar upp sig helt för att förklara hela kontexten. När det skett kommer du ha en helt annan bild över hela situationen. Precis samma gäller i arbetslivet när man pratar idéer med sina projektmedlemmar m.m. Förstår vi inte detta skapar vi bara negativa fördomar. Känner du att du dömer? Att du har massa förutfattade meningar om andra hela tiden? Ja då skall du nog börja tänka om. För då ser du bara utifrån dina egna ögon och ger inte dig själv eller den andra en chans att förstå hur det verkligen är. Då kommer ingen vilja förstå dig tillbaka.

Hur många gånger han man inte sagt: ”Denna kund vet inte vad han/hon vill ha, de är ute och cyklar?”
Då vill jag göra dig besviken. Det är inte kunden det är fel på, det är du som inte lyssnat tillräckligt noga och eller försköt förstå kunden. Tyvärr!

Hur många gånger tycker inte du att din partner inte lyssnar på dig? Eller att han/hon hela tiden bara är som en tom vägg som skall kasta massa svar till dig baserat på dem själva och inte utifrån dig själv? Hur många gånger har inte du själv agerat på samma sätt? Din partner har blivit arg eller irriterad på dig där du får höra: Du förstår inte, det ä ringen mening att prata med dig!
Känner du igen dig? Det beror på att ni faktiskt inte har lyssnats på varandra. Så enkelt är det.
Börja lyssna mer, även om det är jobbigt då du faktiskt måste öppna upp dig mer. Skit i om den andra inte kan eller vet hur. Någon måste börja, någon måste svälja sin stolthet. Det är att svälja den som är stoltheten., för det är det som är modet vi är rädda för.

Förstå dina kunder genom att lyssna på dem. Visa dina kunder att du försöker förstå dem. Förstår du inte så fråga hur de menar och varför istället för att hastigt döma. Utgå Aldrig från hur du skulle gjort som svar om kunden inte rakt ut frågar dig. Men förstå gärna kundens verkliga problem innan du ger svar.

Då kommer ni bygga upp förtroende för varandra, tillit och förståelse och även kunna ta hem de mest omöjliga affärerna.