Lika många procent som det finns idealister och realister, avancerade nybörjare och experter, skapare som normala arbetare så finns det även den bristande mentaliteten och den rika mentaliteten. Dvs ca 80% mot ca 16%-20% av människorna i västvärlden. En annan förklaring på de olika mentaliteterna kan vara:
Den rädda mentaliteten (Bristande Mentaliteten) och den Orädda mentaliteten (Rika Mentaliteten.)
Det låter mer motiverande att kalla dem rika och bristande då det faktiskt anses som en nackdel och en fördel. Dessa mentaliteter grundfilosofi härstammar från min föregående blogpost ang win/lose och Win/win.
http://rockjohan.wordpress.com/2010/11/10/hur-blir-man-en-vinnare-behover-man-ens-bli-det-for-att-vinna/
Bristande Mentaliteten (De rädda) ca: 80%
80% låter kanske lite högt, jag vill då tillägga att det finns olika grader inom dessa 80% där ca 17% Är mer den bristande mentaliteten än de övriga ca 63% även om deras karaktärsdrag är detsamma. Man kan dela in dem i tre olika grupper.
De med lite mindre av ”Bristande Mentalitet” (~32%)
De med större av ”Bristande Mentalitet” (~32%)
De med Mycket av ”Bristande mentalitet” ~(16%)
Men de alla ingår under samma tak av de med ”Bristande Mentalitet”- folket
Den bristande mentaliteten är psykologiskt inbakat i folk att det är så mycket där ute men bara en bit av det, om någon annan får ta den av biten så betyder det att det finns för lite till alla andra. Det är de som har svårt att ge beröm, ge ett erkännande och dela på vinster med andra som på något sätt bidragit. Det är även de som oftast inte är lyckliga över andras lyckande, speciellt inom familjen eller hos ens nära vänner – Det blir lite som känslan att något tas från dem själva när andra lyckas. Samtidigt som de verbalt uttrycker lycka för andra, men invändigt äter de sönder sitt hjärta. De jämför andras lyckande som om de själva hade förlorat. Det är oftast de som glädjes av andra misslyckande. Ni har väl hört ordspråket ”Skadeglädjen är den sanna glädjen”? Bara för att ca 80% skulle säga ja så vet vi att det är väldigt tragiskt att det är så eller hur? Lika många procent som skulle säga ja till ordspråket är av samma procentuella summa som de med ”Bristande Mentalitet” så det är ju inte svårt att veta med vilka man då är placerad eller? Den Bristande Mentaliteten skapar också ständigt tävlande mot andra, man ser mer på andra än på sig själv. Det finns vinnare och förlorare. D.v.s. de ÄR Win/Lose människor. (Mer info, Se: tidigare blog, refererad i början av blogposten.). Ju man vinner ju mer känner man sitt värde mot andra. De önskar alla var en clone av dem själva, d.v.s. ”Ja” människor som inte vill utmana dem. Allt skall vara lätt och bekvämt. Deras försvar brukar vara ”Hellre fly än illa fäkta” men jag tycker de egentligen borde säga ”Hellre fly än ens våga fäkta”. För det är vad det egentligen handlar om. De är rädda att förlora. Får någon mer uppmärksamhet än de själva, är det en förlust och de börjar genast försvara med ”illa fäktande” kasta ut massa fördomar, skitsnack om människor som de själva känner är fiender för de själva inte vågar synas i rädsla av att förlora.
Ni känner säkert igen många av dessa syndrom från vår kära Jantelag.
Rika Mentaliteten (De Orädda) ca: 16%
Den ”Rika Mentaliteten”-folket är de som man anses är de som lyckas. Det är väldigt få som egentligen lyckas mot de som inte lyckas alls. Med att lyckas menas att nå de mål de en gång satte upp och eller uppnå det mål de egentligen vill uppnå, mot de med ”Bristande Mentalitet” som inte tror sig klara sina mål och hellre tar det säkra före det osäkra.
Den ”Rika Mentaliteten” ser det stora där ute och inser att det finns mycket till alla. De resulterar i givande, de ser möjligheterna före något annat de är även de kreativa. De vill även att andra skall vinna för allt de gör. De är inte rädda för vara sig själva, de har lätt att få vänner för de värdesätter alla på sitt unika sätt. Alla kan ge något bra, det finns inte vinnare och förlorare alla är vinnare. De tänker typiskt win/win. De gör saker som de vet andra har glädje av och de vet att deras vinst blir andras glädje för vad de gör för dem. De är givare och tagare. Problemet är att den ”Bristande Mentaliteten”-folket ser dem oftast som ett hot för de blundar för vad de själva skulle vinna via dem.
Jag pratade en gång med en musiker (idag mer eller mindre känd i Sverige). Jag var nyfiken och ställde frågan: ”Hur uppfattar du att majoriteten ser på dig som lyckats?”
Då sa han: ”Jag har inte lyckats egentligen”, ”Hur menar du då?”. ”Jo förstå mig rätt, jag lyckades med mitt mål att få bli en musiker, men mitt mål var att få dela med mig av min musik till andra för att de skall må bra och tycka om det jag gör för dem. ”, ”Ja?”, ”Men istället bombarderas man av negativitet och får andras olycka på sig. De tror man är något, de ser mig som ett hot och inte för vad jag faktiskt gör för dem, de tror jag står där och förmedlar min musik för jag är självisk för att de själva antagligen är det. De kan inte förstå att jag står där och gör allt detta för dem. De uppskattar inte andras lyckande, kanske för att de själva inte lyckats?” , ”Men du har ju fans?”, ”Det stämmer men de är i majoriteten allt för få jämfört med dem som ser mig som en diva, jag faktiskt inte är.”
För några år sedan så var jag hos en kund i Stockholm. Jag bodde på Scandic på Stureplan. Kundens kontor låg i närheten så min arbetsgivare bokade in mig där. Jag gick upp tidigt på morgonen för äta frukost och till min förvåning var alla frukostbord utan ett fullt upptagna. Det satt en ung kille vid det bord med lediga platser. Jag gick fram och frågade om jag fick sätta mig ner. Det fick jag. När jag tittade upp visade det sig vara Johan Palm från det årets Idol. ”Du är ju Johan från idol sa jag, vad gör du här?”, Då sa han ”vi bor här, detta är vårt hotell under tiden i Idol.” Själv hade jag ingen aning och tyckte det var lite kul. Vi satt och pratade ett tag. Jag viste för stunden att väldigt många av mina bekanta inte alls tyckte om honom som artist. Det intressant var att deras argument var oftast riktade mot honom som det han utåt kunde visa upp som person. De klagade på hans sång, att han var ung, barnslig m.m. Killen var då 16 år gammal, vad kräver man av en 16 åring egentligen?. Jag försvarade honom för jag var imponerad att som 16 år ändå våga stå där inför miljoner tv-tittare och inför folk och göra det han tyckte var roligast i livet. Vad spelar det för roll om han sjöng dåligt eller bra? Varför är han helt plötsligt värd mindre än alla andra? När jag satt och pratade med honom så sa han ”Jag är nöjd med att vara här, jag är bara 16 år. Jag är inte här för att vinna även om det skulle vara kul. Det jag vet är att jag redan vunnit i mig själv. Klarar jag av detta som bara är 16 år så har jag fått bevis för mig själv att man kan lyckas och jag har hela livet framför mig.” När han sedan lämnade bordet vände han sig om och sa: ”Jo vad hette du igen?” jag tänkte för mig själv: vad spelade det för roll? mig kommer han aldrig ändå se igen. ”Johan, precis som du” sa jag. ”Trevligt att träffas Johan” sa han och lämnade bordet. Då tänkte jag, hur många 16 åriga artister skulle vara så artiga att de ville veta ens namn innan de sa hej då till någon de vet att de aldrig kommer se igen? Jag blev faktiskt rätt inspirerad av honom. Han var och jag hoppas än idag en av dem med den ”Rika Mentaliteten” han såg vinst i allt, han dömde ingen. Den ”Bristande Mentaliteten”-folk har som tendens är att se andra som de ser på sig själva, de ser andra som ett hot mot dem när det egentligen är så att det är de själva som är hotet och inte de som de känner sig hotade av.
Pingback: Förändring, ett ont måste i livet? | rockjohan's Blog